Sitter just och tittar på en miniserie om Tsunamin (??) som inträffade 2004.
Jag vet att jag inte borde se sånt.
Det gör ont att se alla mäniskor lida, förlora greppet om någon, förtvivlat söka efter någon som de kanske aldrig kommer finna.
Det värsta är att det inte är på film, det är något som verkligen har hänt.
Minns än idag alla rapporter som kom från Thailand, jag minns att jag grät. Ändå kommer man aldrig någonsin förstå vidden av det som hände. För man sitter hemma i sin soffa, här luktar det inte lik, här är inte förvirringen total, här är inte allt ett kaos.
Beundrar de människorna som överlevde, som lyckats skaffa sig ett liv efter katastrofen. De är riktiga superhjältar.
Jag blir så illa till mods, ändå måste jag se. För att kunna försöka förstå, för att inte ta allt för givet.


Sänder en tanke till alla dem som drababdes.

Nyss var Åskar här. Jag gillar honom verkligen inte. Men jag var ju tvungen att vara "tuff" för att Diesel inte skulle bli rädd. Nära var det dock att jag kissade på mig.

Diesel ja, han ska till veterinären på onsdag. Det klickar i honom när han sätter sig ner, och jag ser bara svarta diagnoser och drömmer om trasiga höfter. Kan inte koppla bort det........nervös.
Så nu är det bara ut och kissa å bajsa i koppel som gäller, kan se hur de långsamt tar död på hans lilla själ. Han vill ju så gärna springa och busa, gräva och skutta. Han tittar på mig med sina stora vackra ögon och undrar vad han har gjort för fel, varför matte har honom kopplad. Hur förklarar man att det är för hans eget bästa, det är för att matte vill att han ska bli gammal och grå och följa dem genom livet. Hur förklarar man det för de vackra ögonen som sorgset tittar upp på en.....
Jag oroar mig.



För att tänka på annat.......hur orkar man skaffa barn ?? En dag med Rasmus och jag är som i dvala, orkar knappt röra mig. Hela jag. även min stackars lilla hjärna är helt slut. Visst det är underbart att ha honom här, men jag känner att energin inte riktigt finns där. Tur att Robban är så bra med barn, för Rasmus älskar honom verkligen. Så när jag nu blir redo att skaffa barn (trettio år från nu kanske) så vet jag att de kommer få den bästa tänkbara pappan. Har tom gjort ett test, hehe det fanns faktiskt ett sådant test "Är han en bra far". Det var saker som väljer han sina vänner före dig, väljer han en hemmakväll med dig före utekväll med pojkarna, hjälper han till med städning, mat osv eller förväntar han sig att du ska göra det. Skulle väl inte välja far till mina barn efter det testet, men jag var uttråkad och det var lite små roligt.
En sak är då säker, inga barn här på mkt läääääänge.


I morgon börjar man om efter att ha varit sjukskriven för första gången i sitt liv. Jag lyckades ju kläma fast fingret i en fruktskrinda i söndags innan jag gick hem. Tydligen såg jag visst lite små rolig ut, man såg iinte mina ögonbryn pga av att jag så vit i ansiktet. Men jag svimmade inte !! Jag vägrade ;0) Jag är inte blodrädd eller så, efter alla hästar man har sett slangas på stallet så är man rätt van. Men de gjorde faktiskt liiiiiite ont, tack o lov gick det iinte av eller så. Tappade bara nagelbandet och sen hade jag rejält ont, eller har. Det är lite svårt att skriva här, för det är vänster långfinger och det följer lixom inte med, så jag får rätta en massa stavfel hela tiden. Dock blir det jobbet i morgon, orkar inte vara hemma och drälla nå mera.Kan ju inte göra någonting alls, försökte dammtorka AJ !!, dammsuga AJ !!  så jag är helt enkelt helt värdelös just nu :0)

Funderar på att köpa mig en systemkamera, så man slipper fördröjningen och lite annat. Jag vill kunna ta lika bra bilder som vännern Johanna ( johannablylog.blogspot.com )Skulle ha haft en sådan i tisdags då vi var och badade med Disse på Gläntan. Han såg så fri och lycklig ut där han skuttade efter husse i vattnet. Hade så velat ha en bild av det, så vackert.....
Eller båtturen vi tog igår i solnedgången, bara vi tre. Disse som somnade i min famn, vatttnet som var så stilla, solen så röd och Robert så vacker.
Det är sånna bilder jag vill kunna ta, sånna bilder som man har för livet. Stunder som aldrig kommer igen.

Hittat lite musik för min sinnesstämmning, Lifehouse. Allt är inte bra men mkt.
På tal om musik, om någon vet vilken låt det är som spelas när deltagarna åker ut från American Idol "I´m going home" sjunger de iallafall. Om någon kan hjälpa mig hitta den låten, ska denna personen bli belönad !!


Vickan, henne fick jag minsann träffa i tisdags också. Vi våldgästade dem och blev bjudna på jordgubabr, grädde och glass. När vi satt där mindes jag alla de gånger som vi satt i deras kök och drac Bravo-juice och åt rostade mackor. Den tiden när allt handlade om pojkar, problemen inte var större än vem man skulle tycka var snygg för dagen. Jag minns att man var alltid välkommen till Gunilla och Hasse. Hasse ja, det kändes hela tiden om om han skulle kliva ut genom dörren som om ingenting hade hänt och fråga om vi ville åka till Kioskpiraten och handla godis. Jag saknar Hasse. Säkert inte hälften så mkt som hans familj gör, jag beundrar dem och deras styrka. det gör jag verkligen.
Kör förskitigt hem Vickan och sköt om er alla FYRA (!!) :)


Nu ska vi klippa klorna och sen ska matte göra en leksak åt lillen.

Hejrå !!