En känsla av otillräcklighet har funnits med de sista åren.
Samma gäller en känsla av misslyckande.
De har blivit mina vänner på vägen, vänner jag aldrig bett om att få och vänner jag skulle klara mig utan.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer må och känna mig som jag en gång gjorde.
Att inte må illa över sig själv, att inte ha den krypande känslan av att alla chanser och allt som var tänkt, försvann under den dära korta tiden då jag tog alla felaktiga beslut.
Undran över vad som kunde ha varit, och kunde ha blivit, följer mig som en skugga.
Vem hade jag varit idag ??
Vart hade jag varit idag ??

Jag är inte ens i närheten av mitt forna jag.
Inte ens i närheten av den jag vill vara.
Den jag vet jag kan vara.
Den Jenny som jag själv tycker om.

Och jag tvivlar att jag någonsin kommer orka bli henne igen.
För mina vänner vill inte flytta, de vill inte släppa mig.
Så jag bär dem med mig vartän jag går.
Den livsglädje jag en gång kände, är som en vindpust.
Ibland kan man känna den stryka kinden.
Ibland kan man känna den i sitt hår.
Men lika snabbt som den kommer, försvinner den igen och man kan inte hindra den.


" I try to go on like Í never knew you
I´m awake but my world is half asleep."