2008-01-18 | 12:25:08

Likasinnade och femöringar.

Hur ska jag skriva detta inlägg utan att det blir fel ??!!
Först kan jag skriva att vi har nyss varit ute och tränat fritt följ, han var väldigt uppmärksam och tog bra kontakt, trots att Philip borderterrien kom och gick förbi, hurra !! Sen när det kommr snöhöga och djupsnö då måste han ju nästan bara hoppa och gräva i dem, men matte hade tålamod och väntade tills han tog kontakt igen, vilken gick snabbt och se började vi bara om från början (positiv inlärning hoppas jag att det är, försöker då syssla med det.)
Prövade utst.spring, men de var så svårt för matte var rädd att halka (fast de var inte så halkigt men ändå ;0P) så hon spände sig och sådär, men vi fick ett bra varv tillslut. Som belöning på allt (lite platsliggning och inkallningar med försök att han ska sätta sig på min vänstra sida, btw hur tränar man det bäst ??) så fick han springa lös och gräva lite. Inge problem att få med honom in igen, han är (peppar, peppar!!) i en period där han är väldigt uppmärksam och lyssna riktigt bra !! Bara ta vara på det så länge det håller. Jo igår när vi gick hem från jobbet, husse och liten kom och hämtade matte, så fick han vara lös en bit. Toksprang efter husse och Bella, då visslade matte lite lätt......han vände på en femöring (nåja en så pass stor femöring att en golden på över 30 kg kunde vända på den) och kom som en spjut !! Matte och husse vart så glada och Disse han fick mumma !!

Okaj nu ska jag ge mig in på ett känsligt område, barn.
Måste bara börja med att säga till mina vänner som fått barn, det har inget emot er att göra, jag älskar det  faktum att ni har fått era underbara små och att jag får komma och lukta, gosa och sedan lämna igen !! ;0)
Men samtidigt måste jag säga att det är skönt att ha några likasinnade vänner som känner precis som jag.
Barn ??!!
NEJ NEJ NEJ NEJ, tack. Inte nu iallafall.
Jag är verkligen inte i det stadium i mitt liv att jag vill ha några barn (förutom lurviga då.) Då är det så skönt att veta att de finns andra som känner som jag.
För lika svårt som jag har att förstå folks längtan efter ett barn, tror jag de har att förstå till mitt kännande att inte skaffa.
Jag känner mig inte klar med mig själv, och med mitt liv. Så mkt jag vill göra innan. Vad ska jag jobba med i framtiden, vart ska jag hålla till, men framförallt vem är jag ??
Jag är avis på mina vänner som kännt sig redo och vet vart de är i livet.
Tack och lov har min sambo förståelse för hur jag känner, och han har inte heller någon brådska. Vi har mkt tid ännu, jag är ju trots allt "bara" 25 år.
Sen vet jag inte om jag vill skaffa barn i en värld som håller på att förstöra sig själv, vem vet om det ens finns en värld för mig att leva i när jag är 50.
Jag tycker om att planera och jag vill inte att ett barn ska komma som ett beslut, "ojdå nu är jag gravid, aja då skaffar vi väl barn då." Återigen mina vänner med barn, så vet jag att alla era små var väl planerade och efterlängtade.
I början av mitt och Robbans förhållande så kände att jag kanske borde skaffa barn. Men det var endast för att få behålla honom. För jag tänkte att om vi hade barn ihop så kunde han inte lämna mig. Fast de hade han ju kunnat ändå, underligare saker händer ju. Men den känslan och tanken höll väl i sig i en dag eller två. ;0)
Vem vet, kanske skaffar jag aldrig barn, bara en massa hundar. Det känns dock skönt att ha kommit fram att det är ingenting för mig just nu. Ett stressmoment har försvunnit. Mkt tack vare att jag har Ingela och Maria som känner ungefär samma sak. Skönt att få ventilera och veta att de finns fler än jag som känner likadant.

För som Ingela sa, när jag skaffar barn, ska det vara det mest önskade och efterlängtade barnet i världen !!

Hihi det kanske blir du och jag Ingela. Katt- och hundtanten. *fniss*

Jag är ung och har en massa annat framför mig innan jag blir mamma. Så kul jag ska ha innan jag kommer fram till den punkten !!
Amen !!

Kommentarer
Maria L skrev:

Jag tar inte illa eftersom jag vet att det är mig du syftar på. Att du inte är redo är väl inget jag skulle bli upprörd för och att jag inte skulle kunna förstå önskan att inte skaffa barn håller jag inte riktigt med om. Jag blir mer förundrad över att du verkar tro det och jag tror inte den uppfattningen kommer enbart från dig. Jag får inget sammanbrott om det var det ni var rädd för. Jag hoppas verkligen att du och Robert har det bra och börjar må bättre snart.

2008-01-18 | 22:36:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback