Idag är det inte bara dan före dopparedan, inte bara uppesittarkvällen.
Det är även ett år sedan världens bästa farfar gick bort.
Jag har fortfarande svårt att förstå att han inte finns längre, och mina tankar går ofta till honom.
Kan låta knäppt, men igår när jag åkte upp till Lule och passerade deras hus fylldes hela bilen med doften av hans rakvatten, minnena sköljde över mig och tårarna kom. Det är som om han fortfarande finns runt omkring oss. Såklart blir sorgen tyngre av att farmor inte längre är min farmor. Pratade med henne förra veckan, när jag sa att jag älskade henne och saknade henne så svarade hon "jag älskar dig också, fast jag inte riktigt vet vem du är." Mitt hjärta brast.
Min farfar, min älskade farfar som alltid var så glad och så varm. Som alltid berättade hur stolt han var över mig, som brukade sjunga "O Jenny hon gick i dansen med röda guldband." Som blandade O´boy på mitt och hans vis, som jag som liten "snusade" med.

Jag minns så väl, för ett år sedan, ungefär vid samma tid som nu. Satt jag vid samma bord som nu och telefonen ringde. Det var pappa som sa att farfar hade somnat in.
Jag saknar honom.