Igår hade vi alltså begravning för min fina farfar. Jag hade ju gruvat en del innan. Om farmor skulle känna igen mig, veta varför vi var där, hur de skulle gå för pappa osv.

Begravningen var fin. Prästen var vädligt duktig och den kändes verkligen personlig. Farmor kände igen mig när jag kom och det var huvudsaken. Att hon sedan tjorvade ihop en del, det känns mindre farligt. Det var en jobbig dag och jag är glad för de klara stunderna hon har.
Det var en väldigt jobbig begravning och det var hårt att säga förväl. Jag skrev en sista lilla hälsning till honom på min ros, det kändes bra.
Samtidigt som det är roligt att få träffa dem i släkten som man tyvärr inte ser så ofta. Mina kusiner Micke och Magnus, som var så fina med lilla farmor.

Nu är det ju också dags att vakna upp, inse att saker och ting måste förändras. Lilla underbara farmor kan inte bo kvar i sitt hus. Min kära faster, pappa och kusin kan inte bo där resten av livet med henne. Hon måste få komma någonstanns där de har kunskap, där hon får träffa andra människor och där hon får den vård hon behöver. Klart att det gör ont, så ont. Men ibland måste man se sanningen i vitögat, det har jag lärt mig.


Igår när ja skulle sova så gick hundarna på avlösning hela tiden. En låg brevid mig, medans den andra vaktade dörren. Sedan efter ett tag bytte de plats. Diesel sover nu vid mina fötter och Eskil ligger vid dörren.
Underbara varelser !!