Alltså nej, ni får inte sweet dreama riktigt ännu.

Jag och en kollega satt i onsdagskväll och pratade om ex, och ex-flickvänner till nya pojkvänner. Vi var båda inne på samma spår när det gäller exflickvänner som ringer och gråter, utnyttjar situationer, barn, konstant hör av sig och på alla sätt och vis försöker pinka revir.
Varför gör man en sådan sak, för ärligt talat så tycker jag det är lite pinsamt.

Visst, nu är jag nog lite väl långt åt det andra håller. Inte ska killen få se hur sårad/ledsen/still in love jag är. Jag har flertalet gånger låsats som om det har regnat och inte visat några känslor alls.
Heartbroken, who me, nono.
O kanske har jag gått miste om chansen att ta upp förhållandet igen, men sån är jag. Jag vill inte visa mig svag, jag vill inte att han ska få "gotta sig" i att jag mår dåligt över att jag saknar honom.
Jag har en gång gått ut med inställningen att berätta för en kille att jag var upp över öronen kär i honom. I kön till puben ser jag honom kyssa en annan tjej. Jag svalde allt jag hade tänkt säga och spelade som om jag hade hur roligt som helst ute, fast jag bara ville kasta mig runt halsen på honom och grina.

Som sagt, jag är nog på andra sidan och svävar. Kanske borde jag lära mig något av de andra tjejerna.
Men att ringa och grina till ett ex när jag vet att hans nya är där, det gör jag bara inte.

Hur tänker ni ?? Och framförallt hur har ni gjort i era dagar, har ni varit en klängranka, eller en isbit ??
Jag tycker det är roligt att höra hur andra tänker och resonerar.

Att jag är en isdrottning, kommer nog från mitt första "riktiga" förhållande. Killen var ärligt talat ett sv*n och sårade mig inte bara en gång. Efter många tårar, förtvivlade ord och önskningar att om att vara älskad, så tror jag helt enkelt att jag stängde av. Jag ville inte ge honom den tillfredställensen att se mig ledsen.
Men detta gäller bara när en pojkvän blir till en ex-pojkvän.
I ett förhållande bölar jag som en tok !!