Vaknar upp till en grå himmel och snöfall. Kan höra hör min kära far svär över vädret ända hit.

Igår var en mycket trevlig dag på jobbet, bara en massa roliga, galna människor som jobbade. Vi surrade om gladpack och andra helt normala saker. Själv fick jag något konstigt anfall och hälsade först på en kund helt normalt, sen efter jag hade dragit några varor som s k r i k e r jag ut ett HEJ till, från ingenstans. Kunden såg smått chockad ut och jag skämdes.

Vi har en bra sammanhållning på jobbet, iallafall om du frågar mig. Men steget från att "bara" vara arbetskamrater till att göra nåt utanför jobbet känns lite läskigt. Jag har inga problem att vara öppen och knasig på jobbet, men om man sen träffas som civil, blir jag nästan lite blyg. Jag vill så gärna att de ska tycka om mig även utanför jobbet att jag försöker nog lite för mycket. Blir nästan som en liten valp som frenetiskt slickar den andra hundens mungipor. Jag blir nervös och när jag blir nervös så pratar jag antingen helt sjukt mycket, eller så säger jag inte ett knyst.
När jag tänker efter så var det likadant när jag började plugga, på skolan funkade det bra, men privat blev jag så nervös att jag inte skulle vara tillräckligt rolig att umgås med, att det knöt sig.
Så därför drar jag mig lite för att bjuda hit folk, eller fråga om vi ska gå och ta en fika typ. Det är lite synd eftersom det faktiskt finns en hel drös med Coopare som jag gärna skulle umgås med.
Jag som brukar säga att min lilla Eskil är lite socialt "handikappad", kanske borde se över mig själv först, haha.