Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Har en hel del att dela med mig av, men alla saker känns så banala jämfört med vad som har hänt här i stan.

En 29-årig kille dog igår på fotbollsplanen, mitt framför sin egen familj.

Jag kände honom inte, en kompis hade en stor crush på honom för några år sedan, så därför vet jag vem han är och vi har väl rört oss i samma kretsar ibland.

Det gör inte saken mindre hemsk, han lämnar efter sig två små barn, en sambo och övrig familj.

Det vajar flaggor på halv stång runt om i stan, det skrivs i de flesta tidningarna om det. Han var en mkt duktig fotbollsspelare, som bla spelat i juniorlandslaget.

 

När jag fick veta att han hade avlidit, så var jag på jobbet. Jag stannade upp och tittade ut över alla kunder. Deras liv förflöt som vanligt, någon kanske precis som jag, kände medlidande med familjen, fick en olustighetskänsla. Men för många så var det som vilken söndag som helst. För killens familj, var det den värsta söndagen någonsin.

Kontrasterna och det faktum att allt liv går vidare slog mig.

En familj i spillror, en annan på söndagshandling.

 

Livet är kort, skört och de vi älskar har vi bara till låns.