Men för en junkie som jag så betyder hösten också att alla serier börjar om. Nu i slutet på september så har några smugit igång, och när vi kommer in i mitten av oktober är schemat fullt igen.

Lovely, just lovely.

Well, för någon dag sedan så var det dags för mig att ta nya blodprover. Se om järntabletterna har gett något mer än bara magknip.

När jag satt och väntade på att det skulle bli min tur, så hörde jag hur sköterskan (ja, jag tjuvlyssnade lite) som skulle sticka mig, berättade för en kollega hur nervös hon var inför varje gång. Detta eftersom hon inte kände sig så säker på sin sak.

Jag är inte särskilt spruträdd, jag är rätt van. Vid min operation så togs det ju prover, gavs dropp osv mest hela tiden, så nej jag tycker inte att det är läskigt på något sätt.

Jag fick komma in och sätta mig och hon började göra i ordning allt. Jag är ju begåvad med riktigt bra knarkaråldror, jag är alltså ganska så lätt att sticka. Medan jag satt där kom en mamma med sina två små barn in, sköterskan som visade dem in frågade min sköterska om hon kändes sig bekväm med att sticka så små barn. Det gjorde hon inte alls. Jag fick frågan om de gick bra att de satt kvar medan de väntade på en annan sköterska som kunde sticka den lilla pojken. Abselut.

När min sköterska, ni hänger med ännu hoppas jag, stack in nålen så sprutade det lite blod utanför. Flickan fram och kikade lite försiktigt på min arm.

 

-MAMMA !! Är det så där de ska göra med lillebror ?!?!?!?!?!?!

-Mmmmm.

 

Min sköterska fyllde första röret med blod, vände sig sedan för att ta fram ett nytt rör, och då tappade hon tydligen venen, för det slutade rinna. Hon började gräva runt för att hitta tillbaka och jag undrade om hon var på väg ut på andra sidan armen eller vad hon sysslade med.

-Gör det ont ??

Jag vände mig lite till vänster och såg fyra små ögon som tittade stort på mig, och jag kände hur de höll andan och väntade på mig svar.

-Nej det är inte farligt alls.

Denna procedur upprepades två gånger innan jag var klar och några timmar senare kunde jag beskåda hur mitt sargade armveck började anta en lätt blå/lila färg.

 

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dagen hade fortlöpt för mamman och hennes barn om jag hade släppt ut min inre dramaqueen och skrikigt i högan skyn. :).

 

 

Ikväll har jag varit och tittat på när Hemmingsmarks damer vunnit sin serie. Ett lag som för två säsonger sedan inte ens fanns på kartan.

Jag är så enormt glad för dessa tjejers skull, som de har kämpat. Både på och vid sidan av planen.

Samtidigt är det så bittersweet.

Jag skulle ha varit en del av det laget som vann ikväll. Jag skulle ha varit en av dem som fick en guldhatt och låg i en stor hög och skrek.

Istället stod jag bredvid och hejade på.

Kroppen håller helt enkelt inte.

Ändå är att få spela fotboll en dröm som jag verkligen har svårt att släppa. Jag älskar känslan som infinner sig när jag är på planen. En perfekt brytning, en bra pass, en lång löpning. Jag kan bara inte gå med på att det är över for ever alltså.

Hoppas varje gång att den nya behandlingen, det nya sättet att träna på osv. ska funka. Hittills har det bara resulterat i besvikelse, men kanske nästa gång blir bättre.

Kanske nästa gång.

 

Måndag, ny vecka.

Efter jobbet gick jag och mor på stan en sväng.

Jag kände att jag behövde en ny bok, så vi gick in på en bokhandel. Jag strosade runt, kolla lite, läste på någon baksida och då kom en glad expedit fram och frågade om jag behövde någon hjälp.

"Jag behöver en bok" svarade jag. Hon tittade lite på mig och svarade sen "Ja det har vi många av här". Sedan började hon med att visa mig den senaste deckaren som kommit ut.

Jag läser inte deckare svarade jag. Hon visade mig en bok som hon själv just läst. Om en kvinna som förlorat någon nära och tar sig en promenad genom hela Kanada. Nä då får jag bara dåligt samvete.

Fifty Shades-böckerna ?? Läst, Crossfire-serien ?? Läst.

 

Hon visade mig nå tunga saker, säkert någon Nobelpristagare som skrivit dem. "Nä jag vill ha någon roman". Då plockade hon fram Martina Haags böcker. "Nä henne tycker jag inte om". En massa roliga böcker av svenska författare, nej tack. Böcker om barn som farit illa, människor som mått dåligt, människor som inte passar in.

Nej, nej, nej.

"Jag vill ha en bok med kärlek, kärlek som gör ont, saker som man vet inte händer på riktigt. Chick Lit.".

Då tittade hon storögt på mig och pekade med lite avsmak i blicken mot en sektion med pastellfärgade omslag och sedan gick hon raskt iväg. Haha tror inte hon tycker att jag har särskilt kultiverad smak.

Men jag är nöjd, jag fick mig en bok och nu ska jag njuta av den i soffan.

 

 

Invirad i en filt med en kopp te, värmen börjar återvända till kroppen och mår jag rätt gott här på Aronsgatan.

Två nöjda hundar som sover, tända ljus och lite musik.

Ja ikväll känns det dumt att klaga.