Jag har starka vänner. Och med starka så menar jag att de orkar dra fram mig ur mitt skal, när jag bara vill försvinna.
Jag minns den dära kvällen, när Maria stod baki dörren och vägrade gå innan hon hade fått prata med mig. Tänk att hon visste så mkt. Och det ändrade så mkt för mig.
Jag minns när Ingela tvingade Robban att ge telefonen när jag vägrade prata med henne. Men när jag väl fick den så lyssnade hon på min gråt och hon kom med ord, precis de orden som jag ville höra just då.
För att ni når fram till mig är jag evigt tacksam.
För att jag drar mig undan, är jag evigt besviken på mig själv.
Tack.