Idag surrade vi lite löpning på jobbet. En kollega har som mest sprungit F E M timmar i sträck !!

Helt galet om ni frågar mig.Själv undrade jag hur långt och fort jag hade kunnat springa, på den tiden då jag var som mest vältränad. Då man orkade spela en hel fotbollsmatch utan problem, då man tränade i princip veckans alla dagar. På den tiden då man var skadefri. Hade varit kul att pröva kroppen då, men då fanns inte alls intresset.

Jag fick iallafall med mig en helt del tips, som att det behöver inte gå i ett rasande tempo. Känner man att man vill lägga av, så istället för att börja gå, spring långsamt, nästan så att du börjar gå, men du behåller "löprörelsen".

Sen kom vi fram till att det mesta sitter faktiskt i huvudet, så lobotomi är bästa alternativet !!

 

Anyhow, med de tipsen och inställningen att jag inte behöver ha Bolt-fart hela vägen, gav jag mig ut. En ny runda skulle provas. Och det gick för det mesta bra, hade väl två rejäla dipper där jag tänkte att "nu ger jag upp", och en backe kändes som värsta alptoppen. Men jag bet i, sket i huvdet och lät benen trumma på.

Det gick !!

Jag sprang längre än på vääääääldigt länge. Jag kom på mig själv att springa med ett stort leende på läpparna och sjunga med till musiken.

För första gången någonsin så fick jag känna av att det kan vara helt underbart härligt att vara ute och springa. Ja det går inte att beskriva hur skönt det var att känna sig lätt i båda andning och i benen, känslan av att kunna springa hur länge som helst ( vilket jag inte alls hade kunnat in reality ). Solen i ansiktet, ett leende som bara fanns där, ja jag kände mig nästan som Rocky när han sprungit upp för alla trappor.

Jag tyckte alltså att det var roligt att springa.

Det hade jag väl aldrigt trott skulle hända mig !!