2007-07-24 | 19:00:56

AS(W??)

I smyg läser jag en annan flickas blogg. Så har jag gjort i många år. Jag har så mkt att lära av denna flickan, jag önskar jag kunde skriva till henne. Det kan jag inte. För många herrans år sedan var jag en olycklig, desperat flicka, och det gick ut över henne. Allt som inte var hennes fel, skyllde jag på henne.

Till DIG, jag hoppas du vet vem du är. För modligen läser du inte denna bloggen, men jag önskar att du gjorde det. Så du kunde få veta hur mkt jag ångrar mitt beteende. Jag vill be dig om ursäkt. Jag vill att du ska veta att jag var rädd för dig. Du var allt jag ville vara, du hade allt jag ville ha. Och den enda som jag ville ha, han ville ha dig, fast han nöjde sig med mig för att du var inte ledig på något plan. Jag ville så gärna hata någon men jag kunde inte hata den jag trodde mig älska då (så lite jag visste om kärlek då) Så jag vände allt mot dig. Jag hoppas bara att du inte tog åt dig av mina blickar, jag hoppas du var så stark som du verkar.  Jag är så ledsen. Önskar jag kunde säga detta till dig direkt, men jag är rädd att du ska skratta åt mig bakom min rygg, precis som jag var rädd att det var det du gjorde för alla dessa år sedan. Jag skäms över min egen svaghet, mitt patetiska beteende. Allt jag egentligen ville var att bli din vän, för du var allt jag ville vara. Än idag beundrar jag dig, du verkar vara  en första klassens hundägare, och jag önskar jag kunde fråga dig om råd. För de är som du är mot dina hundar, det är så jag vill vara mot min Diesel. Jag vill så gärna göra rätt mot honom.
Jag hoppas att du kan acceptera min ursäkt. Jag ville aldrig vara elak mot dig. Jag ville vara din vän.
En liten tår söker sig nedför min kind, löjligt efter alla dessa år. Men att skriva detta tar fram alla de hopplösa känslorna jag kände då. Jag visste jag var chanslös mot dig, jag visste du hade alla på din sida, jag visste du aldrig skullle bli min vän. De åren, eller var de månader, de var då jag började min resa mot botten. det gör ont att minnas, men jag minns det som om de vore igår. Knuten i magen, undran vart han var, om han var hos dig, hur jag försökte se om ni skrattade åt mig när jag inte skulle se. Jag var inte längre Jenny, jag var en skugga av mitt forna jag. Ångesten trycker återigen emot mitt bröst, och jag känner mig väldigt väldigt liten igen.
Obetydlig.
Detta skulle dock inte handla om mig. Detta är mitt försök att förklara varför jag var som jag var, och för första gången säga det som jag borde ha sagt för länge sedan.
 Förlåt.
Ett av de läskigaste ögonblicken var när jag insåg att jag inte alls hatade dig (för jag ville verkligen hata dig.) Då insåg jag att de var inte ditt fel (jag ville att de skulle vara ditt fel) det var någon annans. Innerst inne visste jag nog hela tiden men att se sanningen i vitögat gjorde ont. Samtidigt var det, det bästa som kunde hända mig, få honom ur mitt liv och äntligen börja bearbeta allt.
Så hära flera år efter allt, önskar jag att jag hade handlat annorlunda. Det som har hänt har dock hänt.
Hoppas du lever ett bra liv och mår bra, jag hoppas du lever livet till de fullaste. Önskar dig lycka till i framtida utställningar, och annat vovvestuff.
Nu ska jag ta min äslkade vovve ut i det sköna, tänka lite på det som var.

Kramar till er, framför allt till dig ASW.

image3

image5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback