När jag stod och gjorde mig klar i badrummet så kom en massa tankar upp. Tankar om två av mina närmsta.
Så om ni inte vill läsa sliskiga inlägg, inlägg som rikskerar att bli puttinuttiga, så råder jag er att sluta läsa nu. För detta inlägg kommer bli precis allt det.

Ingela- En av min äldsta. Fem minuter efter att jag hade träffat henne visste jag att jag kunde lita på henne. Hon är en av de få som kände mig innan allt. Hon är en av de få som träffat den glada och positiva personen som jag var. Hon är även den personen som jag växte med, växte till något som jag själv ville bli. Hon visade mig att jag gör som jag vill. Ingen kan säga vilken musik jag ska lyssna på, ingen kan säga hur jag ska vara. Jag blev självständigare av att vara med henne. Vi är inte så lika, jag och Plingan. Men vi har mkt gemensamt och vi funkar bra ihop. Hon känner mig väl, bättre än jag känner mig själv ibland. Hon vet hur jag fungerar och hon vet när jag inte fungerar. Några av mina bästa stunder har jag haft med henne. Hon har fått mig att skratta från magen och gråta från själen. Åren utan henne, så saknade jag henne, så mycket. Nu är jag glad att hon finns i mitt liv igen. För utan henne är jag inte den bästa Jennyn jag kan vara.
Och jag tror att hon är en av de få människor som inte ser mig som Jenny-den "tröga". Utan bara som Jenny.

Maria- Maria, henne lärde jag lixom bara känna. Vi klickade på stallet medans vi stod och mockade boxar. Maria fick träffa en del av den gamla Jenny. Men hon har dragit ett tungt lass med den nya Jennyn. Hon är även en av dem som bosktavligen räddade livet på mig. Även om hon inte tror det, så spelade hon en enorm roll i allt. Vi är ganska lika jag och Maria. Analyserar gärna mkt och länge. Tänker lika och ibland tror jag att vi stressar upp varandra lite väl mkt. Vi har haft långa telefonsamtal och skit roliga utekvällar tillsammans. Ibland går de veckor utan att vi pratar, men när vi väl sen träffas går det timmar bara till att prata ikapp. :0)  Jag skaffade inte hund "tillsammans" med Maria utan tanke. För jag vet att hon orkar med  min oro, mina galenskaper och min egen osäkerhet. Och hon gör de utan att blinka. Försvinner jag, bli hon inte sur. Utan hon förstår och fråga istället vad som står på.
Hon ser mig, när jag inte ser mig själv.

Dessa två är mina livbojar. Jag värderar dem så högt, och jag hoppas att de vet om det. Jag tror inte man kommer långt i livet utan riktiga vänner. Jag har haft turen att få två ordentliga. ;0)


Nu måste jag ut med lilleman. Sen stan och tillsist jobbet.
Vi höres !!