Idag är det en vecka sedan min farfar somnade in.
En hel vecka har gått.
Det borde bli lättare med tiden, men det blir bara jobbigare. Jag tänker på allt som han aldrig kommer få uppleva, allt som jag inte kommer få dela med honom.
Har många gånger tänkt skriva något om hur mycket han betydde för mig, hur han var och varför saknaden är så stor.
Men det är så svårt, svårt att med ord berätta de känslor som finns inom mig.
Han var min farfar, alltid funnits där. Glada, roliga farfar som alltid var så stolt över en.
Även om jag har många kusiner, så kände jag mig alltid som favorit-barnbarnet när jag var där. Om så var fallet, vet jag inte men det spelar ingen roll, för det var känslan om att jag kunde göra precis allt som han så väl förmedlade.
Han var så stolt över allt jag gjorde. Skolan, hundarna, USA-resan, jobbet, ja i hans ögon kunde Jenny aldrig göra något fel.
Vårat sista samtal, när han låg i sjukhussängen nästan oigenkännlig, handlade precis om allt det dära. Hur duktig jag var som pluggade och samtidigt jobbade. Hur fin han tyckte att jag var.
När jag tog körkort och jag fick skjutsa honom, vi var nog lika stolta båda två !!
Han berättade ofta att det bara var han och pappa som kunde söva mig när jag var liten.
För mig heter långfingret "farfars-fingret", eftersom mina händer var försmå att rymmas i hans, så höll jag alltid honom runt långfingret istället.

Alla de gånger vi satt i farmor och farfars kök, åt nybakat bröd som farmor hade gjort. Till detta hade vi Oboy, och vi ville ha Oboyen på samma sätt jag och farfar.
När man var där var man oövervinnerlig !!
Det var dit jag flydde när jag mådde dåligt, där fanns tryggheten. När jag tog med mig någon dit, så var det som att visa en del av mig, en del av hur jag blev den jag är.

Snus, halstabletter och rivig skäggstubb- det är min älskade farfar det.



Efter det att han hade dött, var Jay Smith och Dreaming People den första låt som jag hörde. Alltså som gick in genom mina öron, allt annat hade bara varit brus innan. På något sätt passade den in.




Farfar sjöng alltid för mig; "Å Jenny hon gick i ringen, med röda guldband".
Jag har alltid undrat hur guldband kan vara röda.


Sov gott.