Min släkt har på senaste tiden fått två riktigt tråkiga besked. Ett med en tragisk utgång, samt ett som ännu är ovisst. Sen har en annan fruktansvärd sak drabbat en familj jag bryr mig om.
Det får en att tänka.

I natt hade jag svårt att sova igen, den varma mjölken åkte fram, så gott och faktiskt lugnande. Jag satt och funderade över vilken tur det egentligen är att vi människor inte vet vart livet för oss.
För jag tror vi skulle bli väldigt hindrade i vårat levande.
Även om man skulle försöka leva sitt liv till de fullo, så tror jag hela tiden man skulle tänka att jag vill mera, jag vill inte försvinna ännu.

Blev ett ganska så tungt inlägg idag, men livet är sådant. Det går upp och det går ner.
Det är så lätt att tro att en människa man hälsar på, surrar några ord med, ska finnas där till nästa gång också.

Min kusin är 25 år, han har redan opererat bort en testikel för att få veta att det var inte godartat. Nu måste han ta bort nästa.
Det han sa var- jag ser så barnslig ut utan hår och skägg.

Chock självklart, och han kommer säkert få perspektiv. Men vi människor reagerar nog lätt så, det som är viktigt för oss kan vara banala saker som förmodligen ingen annan tänkt på. Hans hår och skägg kommer växa ut igen.

Dock fick det mig att fundera, vad skulle jag tycka var jobbigast rent spontant ??!!