I sommar var jag och Sandra ute på en över två timmar lång hundpromenad. Vi hann med att prata om det mesta faktiskt.
En sak vi pratade om var gamla hundar. När man skaffar ett djur så vet man ju att de inte kommer leva lika länge som en själv. Men man förtränger det så lätt.
Sandra hade vackra kloka lilla Taylor som uppnått en väldigt hög ålder. Själv har jag ju Eskil. Som egentligen inte är så väldigt gammal, men ända sen vi fick veta om hans rygg så håller man andan varje gång han reser sig, varje gång han hoppar, varje gång han piper.
Vi pratade om att man vill ju självklart att de inte ska lida. Att man när tiden kommer, ska orka ta rätt beslut. Vi pratade om hur man vet att tiden är inne, när vet man att det är dags att ta förväl ??

Några av sommarens varmaste dagar så såg jag min Eskil bara ligga och flåsa. Jag kom då att tänka på mitt och S samtal och funderade om det var dags att ta ett beslut. Värmen la sig och Eskil blev sitt vanliga galna, glada jag och själv pustade jag ut......for now.

Det är med sorg i hjärtat som jag läser att Sandra i veckan var tvungen att ta det beslut som vi båda bävade för. Hon har skickat sin älskade Taylor till himlen. Och även om jag vet hur ont det gör för S nu, så är jag ändå stolt över henne. Att hon kunde fatta rätt beslut och att hon fanns där för sin hund när hon behövde det som mest.
För det är det enda vi kan göra när det väl är dags......ta vårt ansvar som ägare och låta vår vän vila.
Med tankarna hos S, vandrar min blick över de mina. Jag kan inte hindra tårarna som faller, för jag vet att jag en dag också kommer vara tvungen att fatta just det beslutet.