Jag grubblar och gruvar ganska så mycket inför farfars begravning. Helt klart därför som jag hade drömmen för någon natt sedan som gjorde att jag vaknade sjöblöt i ansiktet.
Jag är en sådan person som gärna bär saker och ting inom mig, försöker bearbeta det själv. Detta för att jag vill inte tynga ner andra människor med mina grubblerier.
Denna gången bestämde jag mig för att prova en annan väg. Jag ventilerade för mamma först, för att sedan ta upp det med pappa också. Även om det var jobbigt så känns det faktiskt mycket bättre nu. Inte bra, men bättre.
Så jag tänkte ventilera lite här.

Jag gruvar såklart för själva begravningen. Jag komemr bryta ihop, kommer bli den jobbigaste begravningen jag varit med på hittills. Han var min älskade farfar och jag saknar honom så.
Jag oroar mig för att farmor inte riktigt ska förstå vad som händer. Att hon ska tycka att det är jobbigt att ha så många "främmande" människor i sitt hem. Min faster har nämligen sagt att hon tycker inte om folk. Älskade fina farmor som alltid varit så gästvänlig mot allt och alla.
Jag gruvar för att farmor inte ska känna igen mig.
Men värst av allt är att jag vet hur jobbig denna dagen kommer bli för min lilla pappa. Och att jag kan inte hjälpa honom på något sätt alls.
Jag hatar att känna mig hjälplös inför hur de jag älskar mår.

Så det är de tankarna som finns inom mig.