Tänk att det redan är två år sedan som jag började plugga. Tiden bara rusar iväg och alltför ofta känner jag att jag inte hinner med. Som om jag är fast i ett hjul som bara snurrar fortare och fortare, och jag vet inte hur jag ska kunna kliva av. Jag är inte alls på det stället i livet som jag hade förväntat mig att vara.

Det är även snart två år sedan jag och min bästa vän gick skilda vägar. Det är konstigt, för det känns som om det var alldeles nyss hon fanns i mitt liv. Kanske beror det på att så många minnen berör henne. Så många saker som finns i mitt vardagsliv som påminner om henne. Hundarna, skogen, puben, hästeriet, skolan. Hon var det närmsta jag kommit till en syster, kan låta blödigt med det är sant. Hon visste allt om mig, det var henne jag ringde till för att be om råd, henne jag vände mig till när det gällde det mesta faktiskt.
Och det är nog det som är det mest markanta, att jag inte längre kan fråga henne om saker och ting. Få en annan vinkel på det hela. Jag trasslar oftast in mig själv och hon lyckades att få rätsida på mina tankar.
Jag har gråtit, jag har gråtit mer över henne än jag någonsin gjort över en pojke. Jag har otaliga gånger suttit med telefonen i handen, skrivit många oskickade mejl och kastat många brev. Så rädd för vad rösten på andra sidan skulle säga. Jag fann inga ord, det var som om jag hade tappat min röst. Första tiden så visade jag ingenting utåt, som vanligt skulle jag vara stark och oberörd. Men jag höll mig också instängd, rädd för att mötas. Det lustiga är att jag endast träffat henne två gånger under dessa två åren.
Jag vet att människor växer ifrån varandra, jag har sett det hända. Men på något sätt så trodde jag aldrig att det skulle hända med oss. Det var henne som jag såg mig själv sitta på hemmet och sura med. =).
Jag förstår till stor del vad som hände, jag har accepterat det. Jag har slutat gråta, men inte sakna. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på henne, vad hon gör, hur hon mår. Jag har lärt mig att inte ta saker och ting för givet, för det gjorde jag nog.Jag har lärt mig att förlora en vän är nog bland det tyngsta man kan göra. Livet rullar vidare. Hon har gått vidare med sitt, jag med mitt.
Det har snart gått två år sedan en pluggarkväll blev till ett tårfyllt irrande på stadens gator.
Men det känns som om det var igår.