2012-04-23 | 17:35:23

Hit och dit.

Allt som oftast är det tvära kast.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Jag vet inte, jag vill ha känslan att stå på två ben, inte att man hela tiden balanserar för att hålla sig upprätt.
Känns som om den sista tiden, det sista året bara har varit ett virrvarv är känslostormar, man har precis hunnit landa efter en händelse, så kommer nästa.

Det kallas visst för livet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback